Hjärta.

- Jag hatar att vi bråkar, jag hatar att vi klagar, jag hatar att jag inte kommer på hur vi ska lösa detta. Men jag älskar dig, och jag älskar att jag vet att du älskar mig. Jag älskar att vi kommer hålla ihop vad som än händer. Men jag hoppas vi ordnar upp detta snart. För vår kärlek må vara stark, men våra psyken kanske inte är detsamma. Du är mitt liv, så låt oss leva länge till.. utan bråk.

- I trehundratre dagar (plus/minus) har det varit vi, imorgon "firar" vi alltså tio månader tillsammans. Och jag vill fan inte att det ska ta slut nu. För vi är värda varandra, vi är egentligen bättre än det här.. vi är inte två klagande idioter. Inte egentligen. Vi får fan ta oss i kragen nu. Kom igen nu, vi är fan dom bästa i hela världen och vår kärlek till varandra är sinnesjukt vacker, så detta kommer vi klara. Det vet jag. För vi är inte några idioter, vi är bara dumma just nu som inte tänker oss för innan vi säger något och dumma som tar ut våran ilska på varandra än på dom som egentligen förtjänar den. Låt oss sluta vara dumma nu. För i helvete.. vi är bättre än så här.

Överraskning.

- Jag har kommit på värsta grejen. Och det kommer bli bäst!

- Nu hänger tvätten på tork, och nya spotify är snart nedladdat. För det står att jag är offline på det gamla, och det borde vara dödsstraff på det. Ingen musik? Hemska tanke, så det fick jag ordna snabbt. Och om två timmar tar jag bussen ned till Grebbestad, idag igen, och jobbar stängning, igen. Gårdagen gick dock bättre än förväntat, jag skrattade mycket och kände ingen ångest alls. Tyvärr så tror jag att dagens arbetspass kommer gå sämre, och jag hatar det. För jag vill att det ska kännas bra. Man ska inte behöva känna så här som jag känner nu..

- Saken är den att jag inte fattar hur människor kan vara så himla griniga och tykna hela tiden. Då kan man väl inte må bra? Det borde inte vara hälsosamt, och om dom nu njuter av att vara så griniga så kan dom väl vara det hemma och sluta låta det gå ut över andra människor. Dom kväver oss andra som är glada, eller oss andra som i alla fall försöker hålla god min trots att alla dagar inte är bra. Nu försöker jag verkligen inte sätta upp mig själv på en piedestal. För nej, jag älskar verkligen inte alla människor, och jag har väldigt lätt för att tappa humöret på andra människor, men för guds skull.. jobbar man i ett serviceyrke (kallar man mitt yrke så?) så borde man väl fatta att man måste spela glad, även fast man inte gillar alla. Och även fast jag har lätt att tappa humöret så låter jag inte andra se det i första taget, framförallt inte när jag är på jobbet. För där är jag för att hjälpa andra och expediera folk. Och även hålla en bra stämning bland arbetskamraterna.. och visst att det finns griniga kunder, det vet jag. Men när det är arbetskamraterna som är griniga, samma personer varje gång, då blir man trött på det. Nej, det borde inte få vara så här. Fast självklart får man vara grinig ibland, alla har rätt att vara det.. men inte varje gång, varje dag. Eller är det jag som är problemet? Personen i fråga kanske inte gillar mig?

Pigg.

- Idag kändes det som att jag vaknade på rätt sida, vilket ledde till att jag dammsög hela lägenheten. Duktigt gjort av mig, må jag säga. Nu är det bara mattorna som ska tillbaka, sen blir det att nörda Big Brother innan det är dags att ta bussen ned till Grebbestad och jobbet. Ja, det blev visst stängning idag istället för morgonpasset. Och imorgon blir det stängning där igen. Och nu fick jag ett sms av chefen i Tanumshede, så det blir visst stängning där på fredag. Tråkigt att inte få umgås med pojkvännen på kvällarna, men man måste tjäna pengar för att överleva. Och på tal om pengar så ringde min handläggare på arbetsförmedlingen igår och bokade ett möte med mig på måndag. För att jag måste skrivas in i jobbgarantin igen, det programmet jag blev utskriven ifrån för tre månader sen för att jag var tvungen att vara helt arbetslös när jag maasade med akassan. Men nu verkar det som att jag är tvingad att gå med där igen, eftersom jag varit arbetslös i tre månader.. tre månader utan en enda liten peng ifrån akassan. Så egentligen har utskrivningen varit helt jävla meningslös och gett mig mindre pengar än vad jag egentligen skulle ha haft. Men ja, nu ska jag i alla fall troligtvis skrivas in igen och då blir det en inkomst till per månad, och det är bra!

Älskling

Föräldrar.

- Lycka är att få vara er dotter.

Kamp.

- I början av tvåtusentio lät jag ätstörningen b vinna över mig igen, det var den senaste gången (och förhoppningsvis den sista). Så hitills har jag faktiskt hållt mig därifrån, även fast det är svårt som fan.. Ja, varje dag är en djävulsk kamp trots att jag inte låter ätstörningen b vinna över mig längre. Och att jag äntligen kan vinna över ätstörningen b, betyder tyvärr inte att jag är helt frisk ifrån ätstörningarna. För om man kämpar emot mattankar och rädslan för att gå upp i vikt varenda dag så har man en sorts ätstörning, för om dom tankarna förstör ens dagar och rädslan håller fast en i ett järngrepp så är det inte bra någonstans. Men vissa dagar är självklart lättare, medans andra är rena helvetet. Och då står jag där ensam och vet inte vem jag ska prata med. Jag har nog aldrig riktigt haft någon att prata med om det.. för vad ska man säga egentligen? Fast jo, en person fanns där för några år sedan. Hon kämpade samtidigt som mig, och jag vet att hon kämpar fortfarande, men att det är lättare för henne nu också. För visst lär man sig att leva med det, men det kommer aldrig försvinna. En liten tanke kommer alltid finnas i bakhuvudet: "jävla fetto". Fast jag innerst inne vet att jag inte fet. Jag vet att jag inte ens är tjock. Men en del av mig vill låta resten av mig att tro det. Helvetiskt jobbigt. Men jag vet att jag får leva med det. Och jag har lärt mig att se förbi det. Och framförallt har jag lärt mig att inte låta ätstörningarna, och framförallt inte ätstörningen b, vinna över mig. För jag är starkare än att sitta lutad över toaletten med tårar i ögonen, och hata mig själv. Jag är bättre än så.

Äkta.

- Det har bara gått två dagar sen jag träffade dig senaste, men jag saknar dig så det gör ont i hjärtat ändå. Du är fan mina andetag, min andra hälft. Du är äkta lycka, för i närheten av dig eller om jag bara tänker på dig så ler jag äkta leenden. Fan, du är så jävla bäst.. Och jag kunde aldrig gissa att jag skulle hitta en äkta bästa vän, en vän som stått med mig i så många år och som fortfarande älskar mig för den jag är. Och som jag fortfarande älskar med hela mitt hjärta. En äkta bästa vän som jag aldrig tvivlat på, en äkta bästa vän som jag aldrig bråkat med.. Femte oktober tvåtusensju är den dagen jag aldrig kommer att glömma. Ja, ettusentvåhundrasjuttioen dagar sedan det blev vi och jag ångrar inte en sekund.

Ja.

- I veckan har jag jobbat både i Tanumshede och i Grebbestad, så skönt att äntligen få lite mer arbetspass. Det märks att våren/sommaren är på väg.

- I lördags efter jobbet blev det festligheter med dom bästa i världen.. Min pojkvännen och min bästa vän. Och älsklingens vän och bästisens norsk. Underbara människor! När jag kom hem från jobbet så satt pojkvännen och Niklas i lägenheten och drack öl, i väntan på bästisen Lovisa. Dock hade bästis försovit sig och anlände lite senare än bestämt, men va fan.. bättre sent än aldrig! Och j-vlar va kärlek det var att äntligen se bästis igen, det var äkta kärlek och det går inte beskriva med ord hur mycket jag har saknat henne. Hon är alltalltallt. Och det näst bästa var hennes partybil, en bättre bil än den finns inte! Sen när vi väl hittade till Lidköping, till saknade Andrea, så blev det mer alkohol och kärlek. Och sen gick det utför, typ.

- Bästis. Du är mina andetag.

- Nu: Storhandling i Uddevalla.

Tillbaka.

- Det känns som jag är femton år igen, och inte vågar gå utanför dörren. Femton år och trött på livet. Femton år och rädd för allting.. Men nej, jag är inte femton år och rädd igen. Nej, jag är tjugoett år och har vuxit mer än jag någonsin har kunnat anat. Fast dessa dagar spelar det ingen roll, för det känns ändå som att jag är femton år igen och tror att allt jag rör vid ska försvinna... Jag är tjugoett år men känner mig som femton igen, och det skrämmer mig. För jag vill aldrig tillbaka dit igen. Jag vill kunna styra mitt psyke istället för att mitt psyke ska styra mig till saker jag inte ens vill tänka på. Jag är bättre än det. Det vet jag. Egentligen.

Ångest?

- Idag är det dags för jobb igen, gånger två faktiskt. Först elva till fyra i Tanumshede, sedan fem till strax efter åtta i Grebbestad. Det kommer bli bra, roligare med lite variation. Annars händer inte så mycket i mitt liv, förutom på lördag då det blir jobb halv åtta till tolv, sen drar vi till Andrea. Fan va jag längtar. Och så imorgon är det dags för tvättning, lika roligt varje gång. Men just nu sitter jag bara och lyssnar på musik, och väntar på att gå till jobbet. Tiden går sakta när man vill iväg. Och det gör mig nervös. En klump i magen och den där jävla ångesten.. varför vet jag inte egentligen. Kan vara för att jag knappt jobbar nu, och innan jag ska gå dit så tror jag att allt kommer gå åt helvete. Även fast jag vet att jag kan jobbet, jättebra. Men mitt psyke är sjukt, och det vet jag och därför ska jag egentligen inte bry mig. För jag vet att jag är bättre än vad en del av mig försöker intala mig. Invecklat? Ja, det är inte lätt att vara jag. Men det har varit värre än nu. Så jag klagar inte. För jag vet att jag kommer överleva, det visste jag inte för några år sedan men det vet jag nu. För nu är jag starkare än någonsin, typ.

Övning.

- Idag har jag övningskört igen. För tredje gången ever (lagligt alltså) och det är kärlek fortfarande. Även fast jag nästan började gråta denna gången, jävla idioter det finns i trafiken. Och så blir jag ledsen när någon säger att jag kör dåligt, inte för att jag inte vet det. För jag vet det faktiskt, jag vet att jag är dåligt på att köra bil.. hmm, undra varför?!.. Men saken är den att man kan framföra sin kritik på olika sätt. Och man behöver inte låta så tyken, på det sättet lär jag mig inte.

- Jag fick hem min minneskortläsare idag, den funkade hur bra som helst. USB-huben däremot bråkade lite, men nu verkar den fungera bra. Och det gillar jag! Och så kollade jag in på skatteverket och insåg att jag får pengar tillbaka på skatten i år igen, inte lika mycket som förra året, men helt okej ändå. Och pojkvännen får tillbaka gött mycket, så han har lovat mig en 240. Sötnos är han.

Några bilder från min nya systembebis:

Sjukt.

- Min lön imorgon blir helt sinnessjukt bra. Och det gör mig så glad. Det känns som en tyngd försvinner från mina axlar.. ja, jag kommer överleva till sommaren och jag kan även lägga lite pengar på saker jag vill ha. För jag förtjänar det faktiskt. Ååh. Det pirrar i magen och jag sitter och funderar på om detta verkligen är sant. Dock jobbade jag nästan varje dag i tre veckor, och även några heldagar. Så nu får jag äntligen möda för besväret (är det rätt uttryck här?), och det gör mig så lycklig. Och systemkameran jag fick av pappa och mamma är den bästa presenten jag fått av någon, någonsin. Nej, jag kan inte fatta att detta är sant. Har jag verkligen fått en systemkamera med stativ och andra roliga tillbehör? Är den verkligen min? Eller kommer dom och hämtar tillbaka den om några dagar? För jag är väl inte värd detta, egentligen? - Men innerst inne så vet jag att jag är värd detta. För jag kämpar som fan. Jag jobbar och jobbar och jobbar, när jag får tillfälle att göra det. Och jag begär inte saker av mina föräldrar. Det har jag aldrig gjort (okej, men alla småbarn vill ha saker hela tiden.. fast jag tror faktiskt jag och mina bröder var lugnare än många andra när vi var små). Det enda jag begärt av mina föräldrar är att dom ska älska mig för den jag är. Och kärlek kostar inga pengar. Så denna överraskningen gjorde mig så jävla glad. Gråter nästan när jag tänker på det. Och även fast jag träffade föräldrarna senaste igår, så saknar jag dom så sjukt mycket redan.

- Denna morgonen har jag fördrivit med internet och databutiker. Kolla runt i cirka tio onlinebutiker. Siba/Elgiganten/Netonnet/Pccity/Kjell&company/YOU-NAME-IT!. Och äntligen så hittade jag det jag letade efter. En minneskortläsare för SD-minneskort så jag slipper böka med sladdar till kameran, och en USB-hub med bläckfiskesladdar (?). Den sistnämnde saken är en fruktansvärt bra uppfinning! Hoppas den funkar, för ja.. jag beställde dom två sakerna. För jag måste ha det, för att få in bilderna från kameran till datorn. Så om dom fungerar så är det bra och inte alls onödiga köp.

- Nästa planerade köp blir en extern hårddisk och en skrivare. Dock får jag ta skrivaren längre fram, men hårddisken kommer nog slinka hem inom en månads tid. Kanske. För nu ska det sparas pengar.. till körkortet och tatuering. Och hyror såklart, men dom pengarna lägger jag undan samma dag som jag får lön - så vuxen har jag blivit.

JA!

- Jag fick en systemkamera av världens bästa pappa och världens bästa mamma. Ni är så j-vla bästa. Denna dagen kunde inte bli bättre.. träffat mina älskade föräldrar OCH fick den saken (plus massa tillbehör) som jag önskat mig i flera år. Ååh. Jag är lycklig.

Glad.

- Idag är jag glad. För imorgon kommer världens bästa mamma och världens bästa pappa hit efter jag har jobbat. Så underbart. Jag längtar sjukt mycket.

Äntligen.

- Inatt sov jag så j-vla bra. Bättre än på flera månader, och det behövde jag verkligen. Vaknade dock vid fem, eftersom katten vaknade då.. men jag öppnade bara balkongdörren och sen fick jag sova vidare. Och vid sex-halv sju vaknade pojkvännen och gjorde sig i ordning för att åka till jobbet, och innan han drog snodde jag några pussar. Det är ett måste. Sen kunde jag faktiskt sova vidare (det har jag inte lyckats med innan!) och vaknade strax efter åtta. Och då hoppade världens sötaste kattunge upp i sängen och nockade mig. Det är kärlek. Så där låg vi i en halvtimme, hon spinner som fan och jag bara njuter av att vara utvilad och av att vara omtyckt, på riktigt. Djurs kärlek är alltid äkta.

- Efter frukosten blev det vårens (?) första promenad. Jäklar va jag längtar tills det blir varmare, så jag kan börja gå mina långpromenader. Och under tiden jag är ute och går, så går jag förbi jobbet och lämnar nycklarna från arbetspasset igår kväll. Underbart arbetspass var det, inte jobbigt alls. Trots att jag inte jobbar så ofta nu. Nej, det var helt perfekt faktiskt. Mycket kunder och underbar arbetskompis. Vad mer kan man begära? Och efter promenaden så hamnade jag här framför datorn, fast först blev det några sit-ups. Ja, jag känner att jag behöver det. Det har blivit alldeles för mycket sockersaker det senaste. Och det gör inte mig själv glad. Nej, den ångesten vill jag helst slippa.

- På lördag jobbar jag morgon och hoppas med hela mitt hjärta att mamma och pappa kommer hit och hälsar på. Eftersom pappa var sjuk förra helgen när dom egentligen skulle komma hit. Nej, nu ska jag se om jag hittar en födelsedagspresent till mamma som fyller år i april.. Jag älskar er mest i världen.

MV!

- Jag vet att jag är svår att leva med.. Men förlåt förlåt förlåt för allt jag gjort, eller borde ha gjort. Förlåt förlåt förlåt för allt jag sagt, eller kommer att säga. Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt.. Sanningen är att utan dig är jag ingenting värd.

.

- Otrohet borde vara olagligt.

DK!

- Känslan av att dricka sprit och gråta framför stereon,
fast det känns som känslan inte gills.
Känslan av att alla ni som jobbar med reklam är horor.
Känslan att ens pappas liv förspills.
Känslan av att inte veta om man är kåt eller kär,
den åtråvärda känslan utav nu och här.

Lättad.

- Troligtvis blir min helg, tjugofemte till tjugosjunde mars, riktigt bra ändå. Jag trodde jag skulle ligga hemma och tycka synd om mig, för att pojkvännen drar iväg och super med jobbet. Men nejdå, här planeras det för fullt. Ja, jag åker förhoppningsvis till Andrea och går på rock-fest osv, det hade ju varit underbart. Och ska även fråga Lovisa om hon vill hänga på, eftersom jag redan planerat att träffa henne den helgen. Ååh, det hade verkligen varit bäst om det blir av. Fan va jag längtar.

Andrea.

Lovisa.

Vänner.

- Mina vänner är alldeles för långt bort ifrån mig. Dom vännerna jag litar på till hundra procent, och dom enda vännerna jag orkar umgås med hur jag än mår, för jag vet att dom inte dömmer mig.. Vackraste bästisen Lovisa, snyggaste Linnea och finaste Andrea. Jag saknar er så mycket. Och det gör ont i mig. För jag behöver er.. och egentligen vet jag att jag kan ringa er om jag inte mår bra, det har ni alltid sagt till mig. Men jag klarar det inte. Framförallt inte nu när vi knappt ses.. då vill jag inte belasta er med ord om mitt patetiskta tänkande och negativa saker som händer i mitt liv. Så därför är jag evigt tacksam för att jag har min mamma och pappa, för till dom kan jag säga allt utan att känna mig jobbig. Dom kanske inte alltid förstår mig eller håller med mig, men dom försöker i alla fall. Och jag känner mig inte dum när jag bara sitter och gråter i telefonen, för jag vet att jag kommer le när jag lägger på och jag vet att jag kommer kunna andas ren luft när samtalet tar slut. Och det gör mig tryggt. Hade jag däremot ringt mina älskade vänner, så hade jag blivit glad att dom funnits här för mig men det hade slutat med ångest för att jag belastar dom med mina problem. Dom har sina egna liv att tänka på.. och jag ska inte störa dom. Jag försöker överösa dom med komplimanger och försöker berätta så ofta jag kan hur mycket jag älskar och saknar dom, men ibland känns det som det är försent. Ni kanske är för långt bort, och det kanske har gått för lång tid? Förlorar jag er nu?

Sömn.

- Igår köpte jag Valerina Forte. Ett växtbaserat läkemedel för användning vid lindrig oro och sömnrubbning. Och jag tog två tabletter innan jag skulle sova, och sov utan att vakna flera gånger under natten gjorde jag. Fast självklart så blev jag väckt av katten vid fem igen. Fast Valerina Forte ska användas kontinuerlig användning i 2-4 veckors tid, för optimal effekt. Så jag hoppas att det blir bättre med tiden. För min kropp klarar inte av detta.. igår när jag jobbade så trodde jag att jag skulle svimma. Jag var så trött och pratade osammanhängande.. Ja, jag hoppas verkligen att tabletterna hjälper. Jag behöver kunna sova, på riktigt.

Pappa - älskade pappa.
Jag saknar dig och mamma
så mycket så det gör ont i hela mig.

Besvikelse.

- Kärlek är inte en dans på rosor.

Jag hatar att jag är besviken. Nej, jag hatar att han satte mig i en situation där jag kunde bli besviken, och att jag sedan blev det. Det gör ont. Och jag orkar inte vara besviken, irriterad, arg, ledsen osv.. då tänker jag för mycket, och det slutar bara illa. Så nu skiter jag i detta, struntar i att bry mig och hoppas med hela mitt hjärta att han aldrig sätter mig i en sådan situation igen.

Ordning.

- Katten väckte med vid fem imorse, som vanligt. Börjar faktiskt vänja mig nu.. och när jag inte jobbar är det helt okej, för då kan jag sova en stund senare också. Men i alla fall, jag satte mig framför tvn med papper och penna. Det var dags att spåna på hur jag ville möblera om i lägenheten. Och nu (några timmars sömn och internetnördande för mig och några timmars skola för pojkvännen senare) så är det omgjort i vardagsrummet. Och det känns så skönt, att ändra lite då och då. Så man inte fastnar helt i det gamla. Fick även tummen ur röven och tog ned ljusslingan som vi hade här i rummet, fast slingan på balkongen får sitta kvar tills vidare. Nu hoppas jag bara mamma har hittat vår/sommargardiner till mig, inte för att jag kräver att jag måste ha det, men det hade självklart varit kul med något nytt. Haft dessa gardiner sen jag flyttade in i denna lägenheten, i ett år och åtta månader nu. Inte för att dessa inte är fina, för det är dom (mamma valde dom ju!), men som sagt.. något nytt är aldrig fel. Och lite vårstämning här inne hade inte suttit fel. För efter gårdagen så värmer det lite i hjärtat, vårkänslorna är på gång. Äntligen.

- Och om en timme när pojkvännen slutat skolan ska vi åka till Uddevalla och storhandla. Jag har alltså suttit här och gått igenom matschemat, köplistan, recept, skafferiet, kylen och frysen, ungefär femtio gånger. Allt för att slippa handla flera gånger under tre-fyra veckor. Så skönt att slippa det. Ja, jag känner mig äntligen vuxen. Trots att vi fortfarande småhandlar ibland, men jag lär mig mer och mer för varje dag. Och fan va stolt jag är över mig själv. Men självklart tusen tack till älskade mamma för att hon lär mig och hjälper mig. Och till pojkvännen som betalar när han kan och följer med och handlar. Och till pappa som bara finns. Underbaringar är ni allihopa.

Den dagen.

- Den dagen man inte får läsa sin pojkväns sms eller den dagen pojkvännen inte berättar vem han pratat med i telefon, eller den dagen pojkvännen vägrar berätta vem han träffat eller vad han gjort när han inte varit hemma. Den dagen tror jag är den dagen då allting faller sönder. Då det inte är någon idé att kämpa mer. Den dagen tror jag lögnerna börjar. Och har dom en gång börjat, så tror jag aldrig att dom riktigt slutar. Men självklart ska man inte (behöva) läsa sin pojkväns sms eller liknande varje dag, nej. Men om man någon dag undrar och han vägrar svara, då står det inte rätt till. Kalla mig rädd. Kalla min svartsjuk. Kalla mig patetisk. Men detta är min värld. Och min partner får stå ut. För kan jag stå för allt jag gör, ska han göra detsamma.

Fan.

- Jag är delad i två. Jag vet inte vad jag vill. För om vi har det som vi har det nu så kommer mitt psyke bli mer rubbat än någonsin. Jag var inte redo att gå upp mellan fyra och sex varenda morgonen. Jag trodde inte att det skulle bli så krävande. Jag trodde det skulle vara lätt att ha katt. Fast det var visst en stor skillnad på innekatt och utekatt. Innekatt är mer krävande, fast lättare för mig som vill ha den nära mig hela tiden. Fast egentligen är det inte krävande, utan det är bara att jag sover så jävla dåligt så varje litet ljud väcker mig.. Och göra oss av med henne det vill jag inte, jag älskar henne så mycket. Även fast jag vill slippa henne vid halv fem på morgonen.. fast jag kan prova att ta någon naturmedicin för sömnbesvär istället. Allt för att slippa avliva älskade bebisen.

Dåtid.

2005-11-17

Men det finns så många som inte respekterar mig, varför kan jag inte få se ut som jag vill? Jag trivs bra bakom sminket. Under ytan vet ingen vad som döljer sig...


2006-01-31

nu längtar jag tills Robban kommer och hälsar på. saknar honom.


2006-03-16

jag försökte sova. men smärtan i magen och ryggen var för stor. tänk er att jag faktiskt har dödat mitt egna barn.


2006-09-09

tankarna bara snurrar runt i mitt huvud. tanken att man aldrig aldrig mer får träffa honom. ett år hade varit okej. kan du inte komma tillbaka nästa år, marc? kom tillbaka och säg att allt bara var på låtsas. för detta kan inte vara verklighet. det går bara inte. inte du.


2006-12-20

egentligen så skiter jag i mina psykiska problem, dom försvinner någon dag. men detta... aldrig någonsin kommer jag kunna visa Mig för någon. fast egentligen tror jag ingen förstår hur mycket detta problemet gör mig illa. jag tror inte att folk fattar att det faktiskt finns stunder då jag vill skära av mig huden.

2007-02-25

Mixxi behöver tusen slattar till mig för att vi ska ha sex ;) haha!!
(mixxi - mikael, som nu tre-fyra år senare är min pojkvän)

2007-03-12

jag vet att det inte är -mitt- fel, men jag skäms så mycket över honom. aldrig någonsin kommer jag sätta min fot i närheten av honom igen, han är död för mig. - jävla alkoholistfan!


2007-03-12

nu blir det bara för mig att försöka få robban att adoptera mig. han mötte mig vid tåget i göteborg idag, fem timmar efter jag lämnade stockholm. sen så köpte han mat till mig, för han visste att jag inte hade ätit något på ett jävla tag. och sen satte han mig på tåget mot dingle, och det tog nästan precis två timmar. mamma stod och väntade på mig, det blev massa kramar, jag älskar dig <3


2008-05-22

Hej busskurer och trappuppgångar. vi ses ännu en gång. Fuck.




2009-05-13

Robban - Om ordet pappa inte hade klingat så fel i mina öron så hade det var det jag hade kallat dig. Istället vill jag att du ska veta att du är den enda fadersgestalt jag har och att jag respekterar dig med hela mitt hjärta och att jag ser upp till dig med hela min själ. <3

Tatueringar.

Min tiger - Den tog sex timmar, uppdelat på två sittningar.
Tatuerad av Carl-Johan på HootChie Coo, Tanumshede.
- 19år (2009-10-07/2009-11-10)

Min drake - Den tog tre timmar, på en sittning.
Tatuerad av Micke på Pushing The Pins, Uddevalla.
- 18år (2008-05-08)

Hoffman (pappa) - Tatuerad av Carl-Johan på HootChie Coo, Tanumshede.
- 20år (2010-07-20)
Mamma - Tatuerad av Robban på MrCrue Tattoo, utanför Tanumshede.
- 18år (2008-10-28)

Min brud - Tatuerad av Micke på Pushing The Pins, Uddevalla.
- 19år (2009-03-13)

Min skeva stjärna - Tatuerad av ? på en soffa, Munkedal.
- 16år (2006-12-06)

Bästis.

Helvete jävla skit. Jag hatar att det är så här. Jag hatar att du är där, och jag är här. Jag saknar dig så sjukt mycket. Skulle kunna hugga av mig armen för att jag skulle få vara oftare med dig. För du får mig att känna mig levande. Allt är så äkta med dig. Och nu är det alldeles för längesen vi sågs..

När mina lungor står på ur funktion,
så andas du för både dig och mig.

Idoler.

Stefan Sundström

Lika bra att hänga på

och låta bussen gå

emellan nattöppna butiker

Vi kan va sällskap åt varann

till den stund vi kommer fram

o busschauffören skriker

Om du frågar om det är nån idé att bli kär

Hellre råna en bank o bli miljonär

Så svarar jag ta min hand

Så åker vi till Babyland

(i Babyland kallar alla varandra för Baby)

Carl-Johan Vallgren

Jag har ringt och sagt upp mig från jobbet,
för att skugga henne vart hon än går,
på kvällen, på dan, på bussen, på stan.
Och senaste igår.. köpte jag en kikare,
och står gömd i hennes fönster och såg på,
när hon klär av sig och löste upp sitt hår.
Och gick i sängs med ett filosofiskt standardverk, i fyra delar.. på franska.

Och herregud vad hon var vacker,
jag kunde inte se mig mätt,
hennes intellektuella bröst var det vackraste jag sett!

Ja.

- Jag har världens bästa pojkvän.
För igår kväll när jag kom hem från jobbet
stod en sådan här godskap i kylskåpet.

Jag älskar dig så mycket.

Jag.

- Självklart så måste jag tillägna ett inlägg till mig själv också. Bara för att jag (vissa dagar) tycker att jag är bäst i världen och den snyggaste personen som någonsin har existerat. Och det tycker jag är helt acceptabelt, om det inte går över gränsen.. och för mig gör det inte det. För jag har dom dagarna jag tycker jag ser fruktansvärd ut, och dom dagarna jag tycker att jag är dum i huvudet. Så då tar det ut mina superbra dagar.. därav går jag inte runt och skryter om hur jävla snygg/bra jag är. För dagen efter kan det var helt tvärtom.. Jag är bara tacksam för att jag har dagar då mitt självförtroende är på topp, för då kan jag tänka på dom dagarna när jag mår skit, och inse att jag kommer hitta tillbaka dit igen. För är man aldrig olycklig, kan man aldrig bli riktigt lycklig. Så jag är alltså evigt tacksam att den psykiska ångesten drabbade mig, för nu.. några år senare.. vet jag att det är äkta lycka jag känner. För jag har varit på botten och mått sämre än många andra, men jag har tagit mig upp igen och jag är starkare än någonsin. Och utan min ångest så hade jag aldrig orkat alla motgångar som jag har nu.

Borta.

- Det känns konstigt.. För om några helger kommer jag bli ensam för första gången på nio månader, om inte mer. Och med ensam menar jag alltså i mer än en dag plus en kväll. Detta blir två-tre dagar, en-två nätter. Hemska tanke. Fast självklart ska han få åka iväg och festa när han vill, vart han vill och med vem han vill. Jag hoppas bara att han inte är som alla andra.. så det inte blir som en annan gång jag blev lämnad i några dagar. Fast nej, denna gången är det annorlunda. Han älskar mig. Det vet jag. Det är bara min psykiska ohälsa och dom populära dumma tankarna som spökar, men det går över...

Längtan.

- Jag längtar till nästa helg. Om det blir som jag hoppas förstås.. ja, för jag hoppas att min älskade mamma och min älskade pappa kommer hit och hälsar på. Det hade varit bäst, för jag saknar dom så himla mycket! Vi har inte träffats sen helgen innan jul, och det är hemskt längesen.. utan dom känner jag mig så tomt.

Tjockisen.

- Min och min pojkväns lilla bebis. Den sötaste katten i världen och hon är inte ens ett år, vilket innebär att hon inte är populär av mig vid fem-sex tiden på morgonen.. hon är galen. Och vägrar verkligen låta mig sova.. så det blir att sova när hon vill sova, några timmar senare. Men vad gör det? Hon är bäst annars.