Bröderna.

- Mina bröder Johan och Ludvig. Grabbarna som jag aldrig trodde att jag skulle älska så mycket som jag gör. Fast alla småsyskon tvivlar säkert på sina storasyskon. Men nu gör det bara ont.. jag saknar dom så fruktanvärt mycket. Johan är i Uppsala och Ludvig är någonstans i Norge. Det är alldeles för långt bort. Fan.

Pappa.

- Älskade pappa. Inte biologiska. Men riktiga, äkta, bästa.. Och det kan ingen ta ifrån oss. För jag älskar dig med hela mitt hjärta och det kommer jag aldrig sluta att göra. För du är lyckorus, ett ljus som lyser för mig och mamma varje dag. Och vi vet att du aldrig skulle göra oss illa. Och den vetskapen är värd så mycket, jag är i alla fall inte rädd längre. För jag har äntligen fått den pappan jag alltid önskat mig. Den förebilden som jag velat ha sen jag var liten. Ja, nu jag är stolt. Jag skriker gärna ut till världen att du är min pappa och att du är bäst i världen. Och jag skäms inte en sekund. För du är en sådan person som ingen i världen skulle kunna skämmas över, för du är värd guld och jag är så tacksam för att jag fick bli din dotter.

Nu vågar jag använda ordet "pappa" igen,
för du har fått det att klinga så vackert.
Och äntligen är det äkta,
du är min riktiga pappa och jag älskar det.

Mamma.

- Min mamma är verkligen världens bästa mamma, och ingen kan mäta sig med henne. Ingen. För vem fan står ut med en sådan rabiat och patetiskt ungjävel som jag var för några år sedan, om inte den bästa i världen? Ja, min mamma är en levande ängel. Och utan henne skulle jag inte orka med livet. Jag hade aldrig lärt mig att växa upp, jag hade aldrig lärt mig att vara stolt över mig själv och jag hade aldrig lärt mig att förstå innebörden av det äkta i ett "jag älskar dig".

Jag vet att vi tvivlade på varandra under ett år. Jag vet att jag gjorde så jävla många fel det året, och jag hatar mig själv för att jag sårade henne. Min älskade mamma. Men jag ångrar inte det andra jag gjorde, alla dumma saker som fick mig att förstå.. förstå att det var kanske kul på sitt sätt, då. Men inte i längden. Det är mer värt att vara med dom man älskar, ha tak över huvudet, en hyfsat bra ekonomi, mat på bordet osv. Och framförallt vara tacksam över det. Och hade inte min älskade mamma varit kvar där i stulet av det året, så hade jag aldrig förstått allt detta. För det är tack vare hennes kärlek som jag överlevde. Tack vare att hon stod ut, och tack vare att hon aldrig lät mig glömma att jag var hennes älskade dotter (trots min svåra tonårsperiod). Jag är evigt tacksam för att hon lät mig komma tillbaka. Jag är evigt tacksam att hon är hon.

Favorit i repris:

Den 25 december 1989 födde du mig,

och jag var nog den lyckligaste bebisen som fick en mamma som dig.

Jag var dock en envis liten krabat,

och ju äldre jag blev så blev jag bara mer och mer rabiat.

Tillslut tog tonårssyndromet vid,

men du var fortfarande den bästa mamman och gav mig tid.

Hur mycket jag än sårade mig själv och dig,

så fanns du ändå där och väntade på mig.

Så där stod du med en öppen famn efter nästan ett år,

tillsammans med Robban plåstrade du mina dumdristiga tonårssår.

Då insåg jag att jag älskar dig mest på denna jord,

och som du vet, en tatuering betyder mer än tusen ord.

Mamma, du är kärlek för mig.