Erica.

- Min springflicka. Min springflicka som gör mig till hennes springflicka. Ja, du är så jävla bra. Och jag gillar inte att du kanske försvinner. Du gör ju mina arbetsdagar när vi väl jobbar ihop. Hur ska jag klara sommaren utan dig? Du får mig att skratta varje gång, och orka när någonting känns tungt. Du är så jävla cool, helt enkelt. Och jag ogillar att vi inte umgås oftare...

Andrea.

- Jag gillar dig inte.. för att du har flyttat ifrån mig. Det är inte kul. Jag saknar dig, och alla våra skratt och festligheter. Med dig var jag alltid glad. Du är en glädjespridare och jag behöver dig i min närhet. Jag behöver ditt leende och tryggheten jag kände när jag var med dig. För jag har aldrig varit rädd att du ska lämna mig, för jag litar på dig fullt ut. Du är speciell och jag älskar det.

Linnea.

- Till dig vill jag säga tack. Tack för att du har stannat kvar. Ingen som jag umgåtts med så länge och så ofta som jag umgåtts med dig, har någonsin stannat kvar. Du är unik. Du är förstående. Du är stark. Du är vacker. Och du är helt jävla underbar. Du är en helt jävla underbar människa som har räddat mig så många gånger under gymnasietiden, så tacktacktack för att du fanns i mitt liv då, och finns i mitt liv fortfarande. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Jag saknar dig.

Lovisa.

- Min bästa tjejkompis, utan tvekan. Bara att det krossar mitt hjärta att vi knappt ses, jag hatar det verkligen. Jag vill ha det som för tre och ett halvt år sedan. Då vi träffades, då vi umgicks hela tiden. Du var mitt lyckorus i skolan och även på fritiden, alla pussar och kramar från dig fick mig att överleva. Och jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar det. Då det var du och jag. Fan. Du är den vackraste på jorden, en person utan dess like. Aldrig kommer någon beröra mitt hjärta på det sättet du berört det. För du accepterar och älskar mig för den jag är. Du har aldrig tvivlat på mig (vad jag vet) och jag har aldrig tvivlat på dig. Jag kommer alltid finnas här för dig. Alltid.

Tack för att du har visat mig

vad äkta vänskap är

Pojkvännen.

- Min älskling. Min hjälte. Min prins. Min pojkvän. Min sambo. Min bästa vän.. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Du är mitt ljus i mörkret, mina positiva tankar när allting är jobbigt, mina andetag när jag inte orkar andas själv..

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva mer, för det är så svårt att förklara äkta kärlek. Förutom att du är personen jag vill bli gammal tillsammans med. För det är det jag verkligen vill - leva resten av mitt liv med dig. Förhoppningsvis i ett fint hus med massa djur och en verkstad. Det hade varit perfekt. Fast egentligen spelar det ingen roll.. bara jag får vara med dig så spelar ingenting annat någon roll.

Jag älskar dig
igår idag imorgon
föralltid <3

Bröderna.

- Mina bröder Johan och Ludvig. Grabbarna som jag aldrig trodde att jag skulle älska så mycket som jag gör. Fast alla småsyskon tvivlar säkert på sina storasyskon. Men nu gör det bara ont.. jag saknar dom så fruktanvärt mycket. Johan är i Uppsala och Ludvig är någonstans i Norge. Det är alldeles för långt bort. Fan.

Pappa.

- Älskade pappa. Inte biologiska. Men riktiga, äkta, bästa.. Och det kan ingen ta ifrån oss. För jag älskar dig med hela mitt hjärta och det kommer jag aldrig sluta att göra. För du är lyckorus, ett ljus som lyser för mig och mamma varje dag. Och vi vet att du aldrig skulle göra oss illa. Och den vetskapen är värd så mycket, jag är i alla fall inte rädd längre. För jag har äntligen fått den pappan jag alltid önskat mig. Den förebilden som jag velat ha sen jag var liten. Ja, nu jag är stolt. Jag skriker gärna ut till världen att du är min pappa och att du är bäst i världen. Och jag skäms inte en sekund. För du är en sådan person som ingen i världen skulle kunna skämmas över, för du är värd guld och jag är så tacksam för att jag fick bli din dotter.

Nu vågar jag använda ordet "pappa" igen,
för du har fått det att klinga så vackert.
Och äntligen är det äkta,
du är min riktiga pappa och jag älskar det.

Mamma.

- Min mamma är verkligen världens bästa mamma, och ingen kan mäta sig med henne. Ingen. För vem fan står ut med en sådan rabiat och patetiskt ungjävel som jag var för några år sedan, om inte den bästa i världen? Ja, min mamma är en levande ängel. Och utan henne skulle jag inte orka med livet. Jag hade aldrig lärt mig att växa upp, jag hade aldrig lärt mig att vara stolt över mig själv och jag hade aldrig lärt mig att förstå innebörden av det äkta i ett "jag älskar dig".

Jag vet att vi tvivlade på varandra under ett år. Jag vet att jag gjorde så jävla många fel det året, och jag hatar mig själv för att jag sårade henne. Min älskade mamma. Men jag ångrar inte det andra jag gjorde, alla dumma saker som fick mig att förstå.. förstå att det var kanske kul på sitt sätt, då. Men inte i längden. Det är mer värt att vara med dom man älskar, ha tak över huvudet, en hyfsat bra ekonomi, mat på bordet osv. Och framförallt vara tacksam över det. Och hade inte min älskade mamma varit kvar där i stulet av det året, så hade jag aldrig förstått allt detta. För det är tack vare hennes kärlek som jag överlevde. Tack vare att hon stod ut, och tack vare att hon aldrig lät mig glömma att jag var hennes älskade dotter (trots min svåra tonårsperiod). Jag är evigt tacksam för att hon lät mig komma tillbaka. Jag är evigt tacksam att hon är hon.

Favorit i repris:

Den 25 december 1989 födde du mig,

och jag var nog den lyckligaste bebisen som fick en mamma som dig.

Jag var dock en envis liten krabat,

och ju äldre jag blev så blev jag bara mer och mer rabiat.

Tillslut tog tonårssyndromet vid,

men du var fortfarande den bästa mamman och gav mig tid.

Hur mycket jag än sårade mig själv och dig,

så fanns du ändå där och väntade på mig.

Så där stod du med en öppen famn efter nästan ett år,

tillsammans med Robban plåstrade du mina dumdristiga tonårssår.

Då insåg jag att jag älskar dig mest på denna jord,

och som du vet, en tatuering betyder mer än tusen ord.

Mamma, du är kärlek för mig.

Början.

- Nu ska jag skriva en kärleksfull blogg..

Fast självklart kommer det finnas inslag av aggressioner, tårar och deppiga tankar. För min kärlek, till dom få som jag älskar med hela mitt hjärta, är så stor så den kan inte bara innebära lyckorus, röda rosor och det största leendet ni har skådat. För kärlek är så mycket mer. Och älskar man någon så kan man stå ut. Inte med allt, såklart. Allting kan bli för mycket.. Men jag ska kunna vara arg eller ledsen på eller tillsammans med dom jag älskar, utan att dom ska tro att jag tycker mindre om dom - bara för att jag inte är glad, just då. Och dom ska kunna vara arga eller ledsna när dom är med mig, och dom ska framförallt kunna och våga vara arga eller ledsna på mig, och veta att jag älskar dom lika mycket ändå. Och att jag aldrig skulle skada dom med mening.