Vänner.

- Mina vänner är alldeles för långt bort ifrån mig. Dom vännerna jag litar på till hundra procent, och dom enda vännerna jag orkar umgås med hur jag än mår, för jag vet att dom inte dömmer mig.. Vackraste bästisen Lovisa, snyggaste Linnea och finaste Andrea. Jag saknar er så mycket. Och det gör ont i mig. För jag behöver er.. och egentligen vet jag att jag kan ringa er om jag inte mår bra, det har ni alltid sagt till mig. Men jag klarar det inte. Framförallt inte nu när vi knappt ses.. då vill jag inte belasta er med ord om mitt patetiskta tänkande och negativa saker som händer i mitt liv. Så därför är jag evigt tacksam för att jag har min mamma och pappa, för till dom kan jag säga allt utan att känna mig jobbig. Dom kanske inte alltid förstår mig eller håller med mig, men dom försöker i alla fall. Och jag känner mig inte dum när jag bara sitter och gråter i telefonen, för jag vet att jag kommer le när jag lägger på och jag vet att jag kommer kunna andas ren luft när samtalet tar slut. Och det gör mig tryggt. Hade jag däremot ringt mina älskade vänner, så hade jag blivit glad att dom funnits här för mig men det hade slutat med ångest för att jag belastar dom med mina problem. Dom har sina egna liv att tänka på.. och jag ska inte störa dom. Jag försöker överösa dom med komplimanger och försöker berätta så ofta jag kan hur mycket jag älskar och saknar dom, men ibland känns det som det är försent. Ni kanske är för långt bort, och det kanske har gått för lång tid? Förlorar jag er nu?