Mamma. Jag ångrar varje sekund som vi var ifrån varandra. Jag ångrar alla elaka ord jag sa till dig. Jag ångrar varje tår som rann nedför din kind på grund av mig. Jag ångrar all smärta och rädsla jag fick dig att känna. Och jag ångrar inte bara dessa saker med hela mitt hjärta, utan jag hatar även mig själv för allt. Hatar mig så mycket så det gnager inom mig. För jag vet att alla dina tårar, alla dina sömnlösa nätter, all din rädsla och smärta var mitt fel, och du förtjänar inte något av det. Du ville mig bara väl, du ville så mycket.. men jag ville bara tvärtom. Jag sårade dig så hårt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fast jag vet att vi har hittat tillbaka till varandra efter det året, och jag är evigt tacksam för att du fanns (och finns) kvar i mitt liv. Dock förstår jag inte varför.. eftersom jag inte förtjänar dig efter vad jag gjorde mot dig, efter alla dumma ord och taskiga meningar jag använde mot dig. Fan va jag hatar mig själv för att jag gjorde dig så arg, så ledsen, så rädd. Så besviken.
Mamma. Du är mina andetag. Min hjälte. Min gudinna. Min räddare. Min livslust. Ja, du är för fan allt för mig. Utan dig skulle jag varit död idag, utan dig skulle jag aldrig orkat ta mig upp från allt som hänt - och trots det så gjorde jag dig så illa. Men jag hoppas med hela mitt hjärta att jag under dessa senaste tre åren har fått dig att inse att jag ångrar mig så mycket, att jag inte ville dig illa egentligen.. att jag bara var en liten idiot om bara tänkte på mig själv. Och nu försöker jag varje dag berätta för dig och pappa hur mycket jag älskar er, för jag vill inte att ni ska tro att det jag gjorde då är något jag är stolt över. För det är jag inte, inte någonstans. Jag hatar mig för att jag var så elak, så okänslig, så fruktansvärt feg.
Mamma och pappa. Ni är mitt liv.
Och förlåt för att jag tog en del av ert liv ifrån er.
