- Adoptionen gick inte igenom, och Hovrätten ville inte ta upp vårt ärende när vi tänkte överklaga. Och visst känns det som en smäll på käften och en spark på en när man redan ligger, men saken är ju den att vi kan ju inte ändra på det som var. Vi kan inte åka tillbaka fem-sex år och bli skrivna på samma adress. Vi kan inte ändra på att dom inte tror att han har kunnat uppfostra mig eftersom vi bott som vi bott. Men vi vet att han och mamma är dom som uppfostrat mig, det är dom som fått mig att ta mig ur det självdestruktiva träsket, ta tag i min ekonomi och framförallt sett till att jag tagit tag i hela mitt liv och lärt mig att ingen annan kan köra över mig. Men det kunde inte dom se, och jag hatar det. Jag hatar det så mycket så det gör ont i hela kroppen. Men vi kan inte förändra det, vi kan inte ändra deras beslut - trots att pappa verkligen har försökt med allt. Fast innerst inne spelar det faktiskt ingen roll: För han är min pappa trots allt. Igår, idag och för all framtid.
- Han kommer alltid vara en av dom personerna jag älskar mest i världen och jag kommer alltid se upp till honom mer än jag ser upp till någon annan. Han är min idol, min förebild, mina lungor när jag inte orkar andas själv. Och utan honom skulle jag aldrig varit här jag är idag. Utan vetskapen att han alltid fanns vid min sida, utan vetskapen att han alltid trodde på mig och utan vetskapen att jag alltid var hans dotter så hade jag legat trasig på bottnen fortfarande. Jag hade aldrig orkat mig upp, utan honom - och min älskade mamma, förstås. Ja, utan min mamma och min pappa hade jag varit noll. Jag hade inte varit ett jävla skit. Och jag är evigt tacksam att dom alltid gett mig nya chanser och aldrig släppt taget om mig.
