Midsommardagen.

- Crusing i Lysekil.

Midsommarafton.

- Dagen med stort D. Dagen då (i princip) alla är fulla. Dagen då snapsar, öl, vin, sprit och alla annan sorts alkohol försvinner i färre klunkar än vanligt. Ja, dagen då fyllan tar över allt och ingenting. Men min dag började med mys med pojkvännen till klockan tolv, då jag gick till jobbet och hade det mys med arbetskompisarna. Dock var det en konstig dag, och vid fyra-fem så trodde jag att jag skulle dö. Och sista timmen är alltid värst sådana dagar. För varje sekund som gick dog jag lite grann, Helena förstod nog inte riktigt vad jag menade med det.. hon tyckte nog bara att jag var konstigt. Som att det skulle vara något ovanligt? Men vid kvart över sex hade vi stängt och vi redo att fara hemåt, och Helena är bäst.. så hon körde hem mig. Och sista biten, upp för tre trappor sprang jag, och dog egrann igen. Men väl hemma kom snyggaste Linnea fram och gav mig världens bästa kram. Saknade, älskade Linnea - min förebild och den starkaste personen jag känner. Och sedan ville jag komma ikapp alla fyllekajjor, och ja, jag lyckades väl hyfsat bra tillslut. Jag spydde ju inte som många andra i alla fall, och tur var väl det. Sen kom även min ängel, mitt livsljus, min tvillingsjäl, min bästa vän. Ja, min Lovisa. Fan va jag har saknat henne.

- Men jag hade inte bara världens bästa tjejer hemma hos mig - tjejerna som räddat mitt liv så många gånger, tjejerna som har stått ut med mina aggressioner, depressioner, ångestattacker, humörsvängningar och mina ätstötningar (min bulimi och mitt eviga tjat om att jag är fet), tjejerna som fått mig att inse att det finns äkta vänner, tjejerna som andas för mig när jag inte har kunnat andas själv. Nej, jag hade inte bara deras vackra leenden i min lägenhet, jag hade ju även min pojkvän där. Min pojkvän, min sambo, mitt lyckorus, mina andetag, min klippa i stormen, mitt ljus i mörkret. Min bästa vän.

- När jag sitter så här och funderar i min ensamhet, så som jag gjort så många gånger förr. Så tänker jag på det som jag nästan alltid tänker på.. hur fan jag kan ha det så bra, egentligen? Varför jag har så underbara människor runt omkring mig (trots allting jag gjort dom)? Varför dom har gjort nästan allt i sin makt för att få mig att le när jag kämpade mig igenom min tonårsdepression? Varför var jag så viktig? Varför är jag så viktig? Förtjänar jag verkligen det här? För ibland känns det som jag inte visar min tacksamhet tillräckligt mycket.. men hur ska jag tacka personerna som fått mig att börja leva igen? Tacka personerna som fått mig att inse att det finns så mycket mer än skärsår på hela kroppen, alla måltider nedspolade i toaletten, och andra självskadebeteenden? Tacka personerna som fått mig att inse att jag faktiskt är värd lycka, kärlek, glädje osv?Ja.. rent ut sagt: Hur fan tackar jag personerna som har räddat mitt liv?

Blommor.

Bullaren.

- Dagen före midsommarafton åkte jag, pojkvännen, pojkvännens lillebrorsa och far till Bullaren. Till stället som pojkvännen och lillebrorsan har bott på, för att hämta dom sista sakerna lillebrorsan hade där. Och där hittade jag tre hundar, görfina sådana. Men det var just en som jag ville ha. Ja, jag tänkte kidnappa den.. men jag är för snäll för det.

- Här är vackra gosbjörnen som jag ville kidnappa.

- Fina syskonen.

- Mamman, och min "svärfars" nya bil.