Föräldrar.

- Lycka är att få vara er dotter.

Kamp.

- I början av tvåtusentio lät jag ätstörningen b vinna över mig igen, det var den senaste gången (och förhoppningsvis den sista). Så hitills har jag faktiskt hållt mig därifrån, även fast det är svårt som fan.. Ja, varje dag är en djävulsk kamp trots att jag inte låter ätstörningen b vinna över mig längre. Och att jag äntligen kan vinna över ätstörningen b, betyder tyvärr inte att jag är helt frisk ifrån ätstörningarna. För om man kämpar emot mattankar och rädslan för att gå upp i vikt varenda dag så har man en sorts ätstörning, för om dom tankarna förstör ens dagar och rädslan håller fast en i ett järngrepp så är det inte bra någonstans. Men vissa dagar är självklart lättare, medans andra är rena helvetet. Och då står jag där ensam och vet inte vem jag ska prata med. Jag har nog aldrig riktigt haft någon att prata med om det.. för vad ska man säga egentligen? Fast jo, en person fanns där för några år sedan. Hon kämpade samtidigt som mig, och jag vet att hon kämpar fortfarande, men att det är lättare för henne nu också. För visst lär man sig att leva med det, men det kommer aldrig försvinna. En liten tanke kommer alltid finnas i bakhuvudet: "jävla fetto". Fast jag innerst inne vet att jag inte fet. Jag vet att jag inte ens är tjock. Men en del av mig vill låta resten av mig att tro det. Helvetiskt jobbigt. Men jag vet att jag får leva med det. Och jag har lärt mig att se förbi det. Och framförallt har jag lärt mig att inte låta ätstörningarna, och framförallt inte ätstörningen b, vinna över mig. För jag är starkare än att sitta lutad över toaletten med tårar i ögonen, och hata mig själv. Jag är bättre än så.

Äkta.

- Det har bara gått två dagar sen jag träffade dig senaste, men jag saknar dig så det gör ont i hjärtat ändå. Du är fan mina andetag, min andra hälft. Du är äkta lycka, för i närheten av dig eller om jag bara tänker på dig så ler jag äkta leenden. Fan, du är så jävla bäst.. Och jag kunde aldrig gissa att jag skulle hitta en äkta bästa vän, en vän som stått med mig i så många år och som fortfarande älskar mig för den jag är. Och som jag fortfarande älskar med hela mitt hjärta. En äkta bästa vän som jag aldrig tvivlat på, en äkta bästa vän som jag aldrig bråkat med.. Femte oktober tvåtusensju är den dagen jag aldrig kommer att glömma. Ja, ettusentvåhundrasjuttioen dagar sedan det blev vi och jag ångrar inte en sekund.