- Tiden för kastrering av vår kattunge flyttades till nästa torsdag istället, hoppas bara att hon slutar löpa snart. Hon går mig och pojkvännen verkligen på nerverna när hon jamar så högt så jag tror att grannarna hör, tur att ingen har klagat ännu. Och så trodde jag verkligen att maaset var slut, men nej.. självklart skulle det fortsätta, fortsätta och fortsätta. Och slutar inte detta snart så väljer jag som sagt att gå, och nu är det verkligen nära, och det vet han. För jag blev inte tillsammans med honom för att få sådana personer på köpet. Nej tack. Och det mest komiska är att det sägs att han inte får umgås med sina vänner för mig.. fast vad jag vet så umgås han med sina vänner näst intill dagligen, och även är ute och festar med dom på helgerna. Men sen är det skillnad på vänner och vänner, förstås... Och jag kan till och med be om ursäkt här för att jag har maasat, och fått någon av er ledsen för att ni inte kan umgås med min pojkvän. Så pass vuxen är jag. Sen får ni ta ursäkten seriöst eller inte, för nu är det upp till er om ni vill sitta och tycka synd om er själva hela tiden eller börja gå vidare. Och där satte jag stopp för denna diskussionen på min blogg, från och med nu ska det inte nämnas något mer om dessa stalkers (dom som har humor föstår ironin i det ordet).
- Och om fyra veckor (läs: 1 juni 2011) firar jag och pojkvännen ett år! KÄRLEK! Dock är det en onsdag så det är inte superfestligt att fira med något då, fast vi kommer säkert på något. Bara vi är tillsammans så spelar ingenting annat något roll. För han är mitt allt, och jag vet att jag är hans allt. Och det kan ingen ändra på, hur mycket dom än försöker. För jag och världens bästa pojkvän är menade att vara tillsammans, och det är tack vare att jag valde bort hans kärlek till mig för fyra-fem år sedan, eftersom jag mådde för dåligt då och skulle bara förstöra oss mer än göra oss lyckliga. Men nu är allt så jävla underbart och jag älskar honom med hela mitt hjärta. Tusen tack för att du finns i mitt liv, Mikael.
