Fina.

- Här har vi en brud utan dess like. Min älskade Linnea. Min starkaste vän och bästa rådgivare. Bruden som jag gjorde så illa, men som aldrig gav upp, som aldrig släppte taget om mig trots mina misstag. Fan va stolt jag är över dig, vackraste Linnea, för att du stod ut så länge trots att det gjorde så ont i dig. Jag vet att jag inte var värd det, jag var inte värd en sådan underbar vän som dig. Jag vet inte ens om jag är värd dig nu heller. För visst vet jag att du alltid kommer finnas vid min sida trots att vi knappt hörs längre, men jag vet att jag borde höra av mig oftare, och framför allt ta mig till dig oftare än vad jag gör - jag vet att det är mycket mitt fel att vi knappt ses, men jag hoppas det ändrar sig den närmaste framtiden. För dina kramar och vackra ord är något jag behöver en dos av oftare än jag fått nu. Ja, jag saknar dig något så ofantligt. Det gör ont i mig. Jag behöver dig, min vackra. Men snart ses vi igen, snart får jag hålla om dig igen.

Jag älskar dig
tills dagen jag dör.

Ledig.

- Nu har jag haft "ofrivillig semester"/varit arbetslös sen i måndags, och det är så himla skönt - inte att vara arbetslös, utan att vara ledig. Jag har verkligen behövt detta. Och nästnästa vecka är det fullt upp igen, så dessa två lediga veckorna är helt underbara. Ja, två hela veckor med endast två arbetsdagar och resten av dagarna behöver jag inte göra ett skit. Bara sitta här framför datorn, sova, städa, mysa runt ute på balkongen, rockringa, promenera, busa med mina sötkatter eller va fan jag vill. Så skönt! Och idag kommer bästa Helena hitta och ska installera ett program på vår dator, så jävla skönt att veta att det finns äkta vänner som ställer upp för en och som verkligen vill hjälpa till - jag har tröttnat något så fruktansvärt på folk som bara tänker på sig själva, och inte lyfter ett enda finger för någon annan. Ja, jag är ensam för att jag väljer det, ni är ensamma för att ingen gillar er. Och inte fan är det konstigt att folk kollar snett på er, när ni uppför er som ni gör?! Tragiskt att ni inte fattar att ni aldrig kommer få äkta vänner innan ni kan se era egna fel och brister. Ja, jag är verkligen inte guds bästa barn - som jag skrivit många gånger förr, men jag är så pass klar i huvudet att jag lär mig av mina misstag. Och numera väljer jag hellre att gå än att slåss för något jag inte tror är värt att slåss för. Förr slogs jag gärna, jag älskade drama, jag valde alltid att ta en fight utan anledning. Idag vill jag inte det, idag inser jag att man vinner mycket mer på att ignorera folk. Och vissa får gärna se det som feghet, för i min värld är det allt annat än fegt att lämna skiten bakom sig och lyckas stå helt ensam. För mig visar det bara att man är stark och att man inte nedvärderar sig själv genom att slicka röv på någon som gör en illa bara för att man vill ha någon vid sin sida.

.

Vetskapen om att du aldrig ville lika mycket som jag
gör att saknaden efter dig inte känns lika smärtsam.

M

Paradiset.