Jobb.

- Nu har man jobbat färdigt för idag. Skönt. Men imorgonbitti är det dags att gå upp och jobba igen, och på lördag också. Men på söndag är jag äntligen ledig. Och som en klapp på axeln för att jag har varit så duktig så har jag beställt hem Harry Potter 1-7. Bara för att jag är duktig, bara därför. Och för att jag kan.

Sthlm.

- Lehusens gränd, Södermalm, Stockholm. Där bodde jag. I sju år. Mina första sju år i livet. Julen 1989 till sommaren 1997. Där lärde jag mig att prata, räkna och skriva. Att må bra, skratta, busa och älska. Men även att må dåligt, vara rädd, förakta, gråta och hata.


- Och nästa fredag eller lördag så står jag där framför igen, efter så många år. Då är jag där på riktigt, inte genom en hemsida på internet. Utan jag är där, in real life. Och jag kommer troligtvis få ett sånt stor lyckorus att jag kommer få en hjärtattack. Typ.

Malin.

- Vackra, fina, underbara, genomsnälla Malin. Varför förstörde jag vår vänskap? Fan, du var ju allt för mig... Jag fick en kommentar på min status i tisdags av denna underbara människa, och vi har inte pratat på år och dagar. Och vi minns inte varför, men jag vet att det är mitt fel - det var alltid mitt fel på den tiden, även fast jag förvrängde allt så folk skulle tro att det var någon annans. Ja, för när man är deprimerad så har man alltid lite lättare för att manipulera folk, folk lägger all sin kraft på att få den deprimerade att må bra så den deprimerade kan säga nästan vad som helst och det godtas. Det är egentligen fel, men det är så det är. Jag hade egentligen sjukt många och äkta vänner på den tiden, vänner som skulle kunna göra allt för mig, vänner som ville umgås med mig dagligen, vänner som fick mig att skratta och må bra mitt i allt elände. Men vad gjorde jag då? Jo, jag sumpade bort nästan allihop. Pinsamt är det. Men som sagt, det är lätt att vara efterklok, och egentligen är jag inte den personen som ångrar saker - för det som har hänt har format den jag är idag. Fast fan va jag ångrar att jag sumpade så många chanser mina dåvarande bästa vänner gav mig, det var inte en gång utan ungefär trettiotusen gånger. Men nu skriver i alla fall jag och Malin med varandra igen, och jäklar vad jag har saknat den tösen. Alla vackra ord, all glädjen som hon har, den styrkan att klara av två barn och jobb. Jag har saknat allt! Hon var min bästa vän. Och jag hoppas från och med nu att vi kan börja om på nytt, att vi kan strunta i det gamla dåliga (och bara spara det gamla bra) och hitta tillbaka till varandra - utan depressioner och massa bråk. För som hon skrev: utan dig är jag inte hel.