30 juni 2011
Roadtrip.
Mamma.
28 juni 2011
Midsommarafton.
- Men jag hade inte bara världens bästa tjejer hemma hos mig - tjejerna som räddat mitt liv så många gånger, tjejerna som har stått ut med mina aggressioner, depressioner, ångestattacker, humörsvängningar och mina ätstötningar (min bulimi och mitt eviga tjat om att jag är fet), tjejerna som fått mig att inse att det finns äkta vänner, tjejerna som andas för mig när jag inte har kunnat andas själv. Nej, jag hade inte bara deras vackra leenden i min lägenhet, jag hade ju även min pojkvän där. Min pojkvän, min sambo, mitt lyckorus, mina andetag, min klippa i stormen, mitt ljus i mörkret. Min bästa vän.
- När jag sitter så här och funderar i min ensamhet, så som jag gjort så många gånger förr. Så tänker jag på det som jag nästan alltid tänker på.. hur fan jag kan ha det så bra, egentligen? Varför jag har så underbara människor runt omkring mig (trots allting jag gjort dom)? Varför dom har gjort nästan allt i sin makt för att få mig att le när jag kämpade mig igenom min tonårsdepression? Varför var jag så viktig? Varför är jag så viktig? Förtjänar jag verkligen det här? För ibland känns det som jag inte visar min tacksamhet tillräckligt mycket.. men hur ska jag tacka personerna som fått mig att börja leva igen? Tacka personerna som fått mig att inse att det finns så mycket mer än skärsår på hela kroppen, alla måltider nedspolade i toaletten, och andra självskadebeteenden? Tacka personerna som fått mig att inse att jag faktiskt är värd lycka, kärlek, glädje osv?Ja.. rent ut sagt: Hur fan tackar jag personerna som har räddat mitt liv?
Bullaren.
- Fina syskonen.
- Mamman, och min "svärfars" nya bil.