Vila i frid.

- Konstiga, jävla känsla. För vi har inte setts på länge, så därför är det så svårt att ta på detta. Men jag minns alla gånger han hjälpte mig, alla gånger han ställde upp för mig och att man alltid var välkommen hem till honom. Ja, hans döttrar var ju mina närmaste vänner förr, så man träffade ju honom nästan varje dag. Det var hem till honom jag gick när jag blev "utslängd" hemifrån och det var till honom man gick varje helg för det var där alla var. Och jag älskade varje gång han sa att jag var alldeles för smal - ja, exakt hur han beskrev hur smal jag var tänker jag inte skriva här (lite väl vulgärt för min blogg!), men är man fast i ett knepigt bulimi-beteende så blir man superglad när någon säger så som han sa till mig. Trots att han nog tyckte att jag skulle lägga på mig, för mitt egna bästa. Och alla dom gånger han fixade skjuts hem från Grebbestad, och fixade in oss på 20årskrogarna när i alla fall jag bara var 18, och när han fixade sovplats så man slapp sova utomhus. Och det speciella beviset han gav mig när han ville visa hur stolt han var över mig att jag tagit studenten. Ja, han var verkligen speciell, och det var alltid nära till skratt. Och ville man att det skulle hända grejer, så skulle man vara i hans närhet. Och nu.. nu är han borta. Vila i frid Ronny "Fommen" - det förtjänar du.