Smärta.

Det är hemskt att inse att den man trodde var ens bästa vän, inte är det längre. Inte för att vi har bråkat eller på något sätt sårat varandra - utan för att vi bara inte är samma personer som då. Vi är alldeles för långt ifrån varandra nu. Våra liv är så förändrade, våra andetag är mer rena - ja, nu är dom rena även dom stunderna vi inte är tillsammans. Vi har överlevt så mycket, tack vare varandra. Men nu står vi på egna ben och våran vänskap känns som bortblåst, och jag hatar det. För hon är halva mig. Nej, fel av mig - hon var halva mig.

Dags att ta sig i kragen och inse att vi inte är det vi en gång var.

Jag älskar dig, vackraste L.