Fem.

- Igår var det fem år sedan vår älskade Marc tog sitt liv. Och nej, jag ogillar dig inte för det (jag har en viss förståelse för varför du gjorde det), jag ogillar bara att man aldrig kan få dig tillbaka. Och att jag aldrig igen får uppleva något som liknar den där sommaren då du räddade mig. Att jag aldrig mer får se ditt vackra leende. Att jag aldrig mer kan säga åt dig att vara tyst för att jag är alldeles för full och du är alldeles för sugen på potatismos. Att vi aldrig mer kan skrapa sönder bakrutorna på våra föräldrars bilar. Att jag aldrig mer kan jaga dig för att kunna pussa sönder dig (ja, vi var små då...) och att jag aldrig mer får känna den där känslan av att faktiskt få en puss av dig den där sommaren du räddade mig, trots att jag var kär i någon annan. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för att du tog dig tid den kvällen/natten/morgonen. Ja, tack för att du fanns där för mig mellan den sextonde och sjuttonde juni tvåtusensex - inte ens tre månader innan du valde att lämna oss.

Ingen är som dig. Du är unik.
Och nu är du den vackraste ängeln.