Väntan.

- Det är jobbigt att vänta. Ja, jag rent ut sagt hatar att vänta.. Jag vill veta nu, jag vill ha ett svar nu, jag vill att adoptionen ska gå igenom nu. Och går den inte igenom, så vet jag inte vart jag ska ta vägen. För detta är min högsta önskan, det jag vill mest i världen. Fan. Jag skulle kunna ge bort allt jag äger bara för att få en riktigt pappa. Få världens bästa Robban som pappa.. Fan va jag hatar att vänta. Vänta och inte veta vad jag väntar på.. ja, jag är rädd. Tänk om dom nekar oss, nekar oss att bli far och dotter på riktigt.. om dom gör det så går jag sönder, för dom kommer slå sönder allt jag tror på. Ja, jag tror på en riktigt familj som kan vara allt annat än biologisk. Jag tror på en familj som håller ihop tack vare kärleken, omtanken och glädjen, och som hjälper varandra för att dom vill (inte för att dom måste). Jag tror, helt enkelt, på en äkta familj. Och nekar dom oss, så kommer jag aldrig förlåta dom.. för det är faktiskt inte jag som valt min biologiska far, det är faktiskt inte mitt fel att han är som han är, det är faktiskt inte jag som förstört allting. Men det är däremot jag som har en vilja och en önskan, en vilja och en önskan att ha en riktig pappa. Och jag hoppas med hela mitt hjärta att dom inte krossar det.


- Pappa lämnade alltså våra brev till Tingsrätten igår kväll, så nu är det bara att vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Något som jag hatar att göra, men som jag måste göra. Och hur mycket eller hur länge vi än väntar så vet vi under tiden inte ett dugg om detta kommer gå igenom eller inte, och den ovissheten skrämmer mig. Men nu är i alla fall breven lämnade, så det finns inget mer vi kan göra just nu. Och jag hoppas vi slipper göra så mycket mer, jag hoppas vi slipper att komplettera något mer, jag hoppas att det fixar sig nu. Jag hoppas min högsta önskan slår in. Snart. Ja, idag är jag ledig, vilket innebär att jag sitter här och tänker. Och en massa dumma tankar kommer upp i huvudet, tänk om.. tänk om.. tänk om.. Jag försöker verkligen slå bort dom tankarna men det är svårt, därför måste jag skriva av mig. Det är det enda som hjälper. Eftersom jag inte gillar att lägga min problem på andra.. Ja, här har jag inte tvingat någon att läsa så då läser dom frivilligt, men pratar jag däremot med någon så känns det som jag slösar bort deras tid och får dom att missa något som är viktigare.